|
TVÅ OLIKA LINJER I FRÅGAN
OM KRIG OCH FRED
Kommentar (5) till SUKP:s Centralkommittés
öppna brev av redaktionerna för Folkets Dagblad och Röda
Fanan Den 19 november 1963
Hela världen diskuterar frågan om krig och fred.
Imperialismens brottsliga system har dragit det ena
kriget efter det andra över folken i världen, däribland
två förödande världskrig. Krigen, som imperialisterna
satt i gång, har tillfogat folken svåra lidanden men har
också fostrat dem.
Efter andra världskriget har folken överallt
med kraft rest kravet om fred i världen. Allt flera människor
har kommit till insikt om att det, för att försvara världsfreden,
är oavvisligen nödvändigt att föra kamp mot den
imperialistiska aggressions- och krigspolitiken.
Marxist-leninisterna över hela världen är
skyldiga att uppskatta fredsstämningarna bland folken och att stå
i främsta ledet i kampen för världsfred. De är skyldiga
att kämpa emot imperialisternas aggressions- och krigspolitik,
att avslöja deras bedrägerier och omintetgöra deras planer
på krig. De är skyldiga att fostra folken, höja deras
politiska medvetenhet och leda kampen för världsfred i rätt
riktning.
I motsats till marxist-leninisterna hjälper de
moderna revisionisterna imperialisterna att bedra folken, att avleda
deras uppmärksamhet, försvaga och undergräva deras kamp
mot imperialismen och dölja imperialisternas planer för ett
nytt världskrig och fyller på detta sätt den imperialistiska
politikens behov.
Den marxist-leninistiska linjen i frågan om
krig och fred är diametralt motsatt den revisionistiska.
Den marxist-leninistiska linjen är den riktiga
linjen som befrämjar världsfredens uppnående. Den är
den linje som beständigt följes av alla marxist-leninistiska
partier, Kinas kommunistiska parti inberäknat, och av alla marxist-leninister.
Den revisionistiska linjen är en felaktig linje
som tjänar till att öka faran för ett nytt världskrig.
Den är den linje som SUKP:s ledare steg för steg utvecklat
sedan dess 20:e kongress.
I frågan om krig och fred har, i SUKP:s Centralkommittés
öppna brev och i talrika uttalanden av SUKP:s ledare, tillverkats
många mot de kinesiska kommunisterna riktade lögner. Men
dessa kan inte dölja meningsskiljaktigheternas karaktär.
I det följande ska vi analysera de viktigaste
meningsskiljaktigheterna mellan marxist-leninisterna och de moderna
revisionisternas linjer i frågan om krig och fred.
De historiska lärdomarna
Sedan kapitalism utvecklats till imperialism har frågan
om krig och fred alltid varit en viktig fråga i kampen mellan
marxism-leninism och revisionism.
Imperialismen är krigens upphov i modern tid.
Imperialisterna använder omväxlande en bedräglig fredspolitik
och krigspolitik. De skyler ofta sina aggressionsförbrytelser och
sina förberedelser för ett nytt krig med lögner om fred.
Lenin och Stalin manade outtröttligt folken i
alla länder att bekämpa imperialisternas fredsbedrägerier.
Lenin sade att de imperialistiska regeringarna "talar
om fred och rättvisa, men i gärning är de för annexions-
och roffarkrig". (Lenin: Valda verk, bd II, första
delen, sid 336.)
Stalin sade, att imperialisterna "har ett enda
syfte med att gripa till pacifism: att dupera massorna med högstämda
fredsfraser för att förbereda ett nytt krig". (Stalin:
Works, F. L. P. H., Moskva, 1953, bd 6, sid 297.) Han sade
också:
Många tror att imperialistisk pacifism är
ett fredsinstrument. Detta är fullkomligt fel. Imperialistisk
pacifism är ett instrument för krigsförberedelse och
för att maskera denna förberedelse med hycklande tal om
fred. Utan denna pacifism och dess verktyg, Nationernas Förbund,
skulle krigsförberedelser under nutida förhållanden
vara omöjliga. (Stalin: a.a., bd I1, sid 209.)
I motsats till Lenin och Stalin hjälpte revisionisterna
i Andra Internationalen, vilka var renegater mot arbetarklassen, imperialisterna
att bedra folken och blev deras medbrottslingar i lössläppandet
av de bägge världskrigen.
Före första världskriget bemödade
sig revisionisterna, företrädda av Bernstein och Kautsky,
att genom hycklande tal om fred lamslå folkets revolutionära
kampvilja och dölja de imperialistiska planerna på ett världskrig.
När första världskriget utbröt,
kastade de gamla revisionisterna i hast sina fredsmasker, gjorde gemensam
sak med sina respektive imperialistiska regeringar, understödde
det imperialistiska kriget för en ny uppdelning av världen,
röstade för militäranslagen i parlamenten och eggade
var i sitt land arbetarklassen att kasta sig in i kriget och slakta
sina klassbröder i andra länder under den förljugna parollen
om att "försvara fosterlandet".
Då imperialisterna i eget intresse behövde
ett stillestånd, försökte revisionisterna, för
vilka Kautsky framstår som urtypen, att förgifta folkens
sinnen och bekämpa revolutionen med sådant munvigt tal som
att "ingenting kunde göra mig lyckligare än en försoningsfred,
grundad på principen 'leva och låta leva' ". (K. Kautsky:
"Nationella frågor", ry. uppl., Petrograd 1918,
sid 88)
Efter första världskriget uppträdde
renegaten Kautsky och hans efterträdare med ännu större
fräckhet som härolder för imperialisternas fredsbedrägerier.
Revisionisterna i Andra Internationalen spred en knippe
lögner i frågan om krig och fred.
1. De förskönade imperialismen och vände
folkens tankar bort från den egna kampen. Kautsky sade: "...den
fara för världsfreden som hotar från imperialismen är
endast obetydlig. Den största faran synes komma från de nationella
strävandena i Östern och från de olika diktaturerna".
(K. Kautsky: "Försvarsfrågan och socialdemokratin",
ty. uppl., Berlin 1928, sid 37) På detta sätt begärde
de att folken skulle tro att krigens upphov inte var imperialismen,
utan de undertryckta nationerna i Östern samt sovjetstaten, fredens
stora bålverk.
2. De hjälpte imperialisterna att dölja
faran för ett nytt krig och de avtrubbade folkens kampvilja. Kautsky
förkunnade år 1928: "Därest ni i dag fortsätter
att högljutt tala om faran för ett imperialistiskt krig, stöder
ni er på en traditionell formel och inte på nutida bedömningar".
(K. Kautsky: A.a. sid 28) Andra gamla revisionister av samma märke
betecknade dem som ansåg imperialistiska krig vara oundvikliga
såsom "bundna till en fatalistisk historieuppfattning".
(Haases tal till frågan om imperialismen på tyska socialdemokratiska
partiets kongress i Chemnitz 1912, tryckt i den socialdemokratiska partikongressens
handbok för åren 1910-1913, München, vol II, ty. uppl.
sid 234)
3. De skrämde folket med uppfattningen att ett
krig skulle förinta mänskligheten. Kautsky profeterade: "...nästa
krig kommer inte endast att medföra nöd och elände, utan
kommer att i grunden göra slut på civilisationen och kommer,
åtminstone i Europa, inte att lämna kvar någonting
annat än rykande ruiner och ruttnande lik". (K. Kautsky: Förord
till "Krig och demokrati", ty. uppl. Berlin 1932,
sid xii)
Dessa gamla revisionister sade:
Det senaste kriget förde hela världen
till avgrundens rand; det nästa skulle fullständigt förinta
den. Enbart förberedelserna för ett nytt krig skulle ruinera
världen. (Resolution om Nationernas Förbund, antagen vid
Socialistiska internationalens konferens i Bern 1919, Material om
Första och Andra Internationalen, Moskva 1926, ry. uppl. sid
378)
4. De gjorde ingen skillnad mellan rättfärdiga
och orättfärdiga krig och förbjöd revolution. Kautsky
sade år 1914:
Under nutida förhållanden finns det ingenting
sådant som ett krig vilket inte är en olycka för nationerna
i allmänhet och proletariatet i synnerhet. Vad vi diskuterade
var de medel med vilka vi kan förhindra ett hotande krig och
inte vilka krig som är nyttiga och vilka som är skadliga.
(K. Kautsky: "Socialdemokratin i krig" Die Neue Zeit,
2 oktober 1914.)
Han sade vidare:
Längtan efter en varaktig fred inspirerar i
allt högre grad de kultiverade nationerna. Den skjuter för
tillfället vår tids väsentligaste stora problem i
bakgrunden... (K. Kautsky: Förord till "Krig och demokrati,
ty. uppl. Berlin 1932, sid xii.)
5. De propagerade teorin att vapnen avgör allt
och de bekämpade revolutionär väpnad kamp. Kautsky sade:
Såsom ofta sagts ligger en av orsakerna till
att kommande revolutionära strider mera sällan kommer att
utkämpas med militära medel i den kolossala överlägsenhet
i rustningar som de moderna staternas arméer besitter över
de vapen som står till de "civilas" förfogande
och som redan från början gör allt motstånd
från de sistnämndas sida hopplöst. (K. Kautsky: "Socialdemokratisk
katekes" Die Neue Zeit, 13 december 1893.)
6. De spred den löjliga teorin att världsfred
kan tryggas och nationernas jämställdhet uppnås genom
avrustning. Bernstein sade:
Fred på jorden och till människorna av
god vilja! Vi bör inte rasta eller vila och måste se till
att samhället obehindrat utvecklas till välstånd i
allas intresse, till lika rättigheter nationerna emellan genom
internationella överenskommelser och avrustning. (E. Bernsteins
tal i avrustningsfrågan vid tyska socialdemokratiska partikongressen
i Chemnitz 1912, publicerat i "Socialdemokratiska partikongressens
handbok för åren 1910-1913", vol. II, ty. upp!. sid.
9)
7. De spred vaneföreställningen att pengar
som sparades genom avrustningen kan användas till att bistå
efterblivna länder. Kautsky påstod:
...ju lättare den militära utgiftsbördan
i Västeuropa blir, desto större blir de medel som är
tillgängliga för att bygga järnvägar i Kina, Persien,
Turkiet, Sydamerika osv, och dessa allmänna arbeten är ett
mycket effektivare medel än slagskeppsbyggandet till att befordra
den industriella utvecklingen. (K. Kautsky: "Än en gång
om avrustning", Die Neue Zeit, 6 september, 1912.)
8. De lade fram planer för imperialisternas "fredsstrategi".
Kautsky menade:
Det civiliserade Europas nationer (och likaså
de amerikanska) kan upprätthålla freden i Mellersta och
Fjärran östern mera effektivt genom sina ekonomiska och
intellektuella resurser än med pansar och flygplan. (K. Kautsky:
"Försvarsfrågan och socialdemokratin",
ty. uppl. Berlin 1928, sid 32.)
9. De lovprisade Nationernas Förbund som kontrollerades
av imperialisterna. Kautsky hävdade:
Nationernas Förbunds blotta existens är
redan i sig själv en stor framgång för freden. Den
utgör en hävstång för fredens bevarande vars
make ingen annan institution kan erbjuda. (K. Kautsky: A.a. sid 25.)
10. De spred illusionen att man kunde förlita
sig på att den amerikanska imperialismen skulle försvara
världsfreden. Kautsky sade:
Förenta staterna är i dag den starkaste
makten i världen och kommer att göra Nationernas Förbund
oemotståndligt så snart de arbetar inom eller med förbundet
för att hindra krig. (K. Kautsky: "Socialister och krig",
ty. uppl., Prag 1937, sid 639.)
Lenin avslöjade hänsynslöst Kautskys
och hans gelikars fula drag. Han framhöll att de pacifistiska fraser
som Andra internationalens revisionister använde endast var "en
tröst för folket, ett medel som gör det lättare
för regeringarna att få folket att foga sig i nya imperialistiska
slaktningar!" (Lenin: "Samlade verk", 4:e ryska
uppl., bd XXIII, sid 224.)
Stalin framhöll:
Och det viktigaste i allt detta är att socialdemokratin
är huvudkanalen för den imperialistiska pacifismen inom
arbetarklassen - följaktligen är den kapitalismens huvudstöd
inom arbetarklassen i förberedelserna för nya krig och intervention.
(Stalin: Works, F. L. P. H., Moskva, 1954, bd 11, sid 210.)
Även vid en flyktig jämförelse mellan
kamrat Chrusjtjovs uttalanden i frågan om krig och fred och de
uttalanden som Kautsky, Bernstein och andra gjort, visar det sig att
hans åsikter inte innehåller något nytt, utan att
han bara reproducerar Andra internationalens revisionism.
I frågan om krig och fred, som är av livsviktig
betydelse för mänsklighetens öde, följer Chrusjtjov
Bernstein och Kautsky i spåren. Som historien visar är deras
väg ytterligt farlig för världsfreden.
För att effektivt försvara världsfreden
och förhindra ett nytt världskrig måste marxist-leninister
och fredsälskande människor över hela världen avvisa
och bekämpa Chrusjtjovs felaktiga linje.
Det största bedrägeriet
Det finns ingen större lögn än den som
framställer världsfredens ärkefiende som en fredsälskande
ängel.
Sedan andra världskriget har den amerikanska
imperialismen, som dragit på sig den tyska, italienska och japanska
fascismens stövlar, bemödat sig att bygga upp ett världsherravälde
av aldrig tidigare skådad omfattning. Den amerikanska imperialismens
"globala strategi" har varit inriktad på att grabba
åt sig och behärska hela det område som ligger mellan
Förenta staterna och det socialistiska lägret, att slå
ned de undertryckta folkens och nationernas revolutioner, gå vidare
till att förinta de socialistiska länderna och sålunda
behärska hela världen.
Under de arton år som gått sedan andra
världskrigets slut har den amerikanska imperialismen, i syfte att
förverkliga sin strävan till världsherravälde, genomfört
aggressiva krig eller kontrarevolutionär väpnad intervention
i olika delar av världen och aktivt förberett ett nytt världskrig.
Det är tydligt att imperialismen är och
förblir upphovet till de nutida krigen och att den amerikanska
imperialismen är aggressionens och krigens huvudkraft i den samtida
världen. Detta har klart fastslagits såväl i 1957 års
Deklaration som i 1960 års Uttalande.
Likväl anser SUKP:s ledare att den amerikanska
imperialismens främsta representanter älskar freden. De säger
att det framträtt en "resonlig" grupp, som är i
stånd att nyktert bedöma läget och betecknar Eisenhower
och Kennedy som representanter för denna "resonliga"
grupp.
Chrusjtjov lovprisade Eisenhower som en man som "åtnjuter
sitt folks absoluta förtroende" och "har en uppriktig
önskan om fred" och "precis som vi bekymrar sig om att
trygga freden".
Nu prisar Chrusjtjov Kennedy som ännu bättre
kvalificerad än Eisenhower att axla ansvaret för världsfredens
bevarande. Han har visat "ivrig omsorg om fredens bevarande"[1]
och det är rimligt att vänta sig att han ska "skapa tillförlitliga
betingelser för fredligt liv och skapande arbete på jorden".[2]
Chrusjtjov arbetar lika hårt som Andra internationalens
revisionister med att berätta sagor om imperialismen och försköna
den.
SUKP:s Centralkommittés öppna brev frågar
dem som inte tror på dessa lögnaktiga sagor: "Tror de
verkligen på allvar att alla borgerliga regeringar saknar allt
förnuft i alla sina handlingar?".
SUKP:s ledare struntar uppenbarligen i marxismen-leninismens
ABC. I ett klassamhälle finns det inget förnuft som höjer
sig över klasserna. Proletariatet har proletärt förnuft
och bourgeoisin har borgerligt förnuft. Förnuft innebär
där bland annat att man måste vara skicklig att formulera
politiska framgångslinjer i sin egen klass' grundläggande
intressen och att handla i överensstämmelse med sin grundläggande
klasståndpunkt. Kennedys och hans gelikars förnuft visar
sig i att de handlar i överensstämmelse med det amerikanska
monopolkapitalets grundläggande intressen, och det är imperialistiskt
förnuft.
I en tid då den internationella balansen mellan
klasskrafterna blir alltmera ogynnsam för imperialismen och den
amerikanska imperialistiska aggressions- och krigspolitiken möter
ständiga bakslag, är de amerikanska imperialisterna allt oftare
nödgade att uppträda förklädda i fredens kappa.
Det är sant att Kennedy är ganska skicklig
att jonglera med ord om fred och att använda fredstaktik. Men Kennedys
bedrägliga fredspolitik tjänar liksom hans krigspolitik den
amerikanska imperialismens "globala strategi".
Kennedys "fredsstrategi" syftar till att
förena hela världen i ett i amerikansk imperialistisk "lag
och rätt" rotat "världsomfattande förbund av
fria nationer".
Huvudpunkterna i Kennedys fredsstrategi är:
att med fredliga medel befordra den amerikanska neokolonialismen
i Asien, Afrika och Latinamerika;
att med fredliga medel intränga i och behärska
andra imperialistiska och kapitalistiska länder;
att med fredliga medel uppmuntra de socialistiska
länderna att slå in på den jugoslaviska "fredliga
evolutionens" väg;
att med fredliga medel försvaga och undergräva
den kamp som folken i världen för mot imperialismen.
I det tal Kennedy nyligen höll i Förenta
Nationernas generalförsamling tillkännagav han övermodigt
följande villkor för fred mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen:
1) Tyska demokratiska republiken måste införlivas
med Väst-tyskland;
2) Det socialistiska Kuba får inte tillåtas
existera;
3) De socialistiska länderna i Östeuropa
måste ges "fritt val", och med det förstår
han att kapitalismen måste återupprättas i dessa länder;
4) De socialistiska länderna får inte stödja
de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp.
Det är imperialisternas och kolonialisternas
sedvanliga taktik att, där så är möjligt, uppnå
sina mål med "fredliga medel".
Reaktionära klasser förlitar sig alltid
till två slags taktik för att upprätthålla sitt
välde och utvidga det till andra länder. Det ena slagets taktik
är bedrägeri i präststil, det andra förtryck i slaktarstil.
Imperialismen använder alltid sin bedrägliga fredspolitik
och sin krigspolitik så att den ena utgör en förstärkning
åt den andra, och den ena kompletterar den andra. Förnuftet
hos Kennedy, som representerar det amerikanska monopolkapitalet, kan
ta sig uttryck endast i slugare användning av dessa två slag
av taktik.
Våld är alltid reaktionära härskande
klassers huvudtaktik. Bedrägeri i präststil spelar endast
en biroll. Imperialisterna stödjer sig alltid på styrkans
positioner då de ska skära ut sina inflytelsesfärer.
Kennedy har gjort den saken mycket klar. Han sade: "slutligen är
det enda sättet att bevara freden att vara ytterst väl beredd
att kämpa för vårt land - och att mena det".[3]
Sedan Kennedy tillträdde sin post har han följt "det
smidiga kontraslagets strategi", vilken kräver snabbt uppbyggande
av "mångsidiga stridskrafter" och förstärkning
av den "allomfattande styrkan" så att Förenta staterna
blir i stånd att föra vilket slag av krig det behagar, såväl
ett allmänt som ett begränsat krig, såväl ett kärnvapenkrig
som ett konventionellt krig och såväl ett stort som ett litet
krig. Denna vansinniga plan, som Kennedy gjort upp, har drivit Förenta
staternas upprustning och krigsförberedelser till större höjd
än någonsin tidigare. Låt oss se på följande
fakta, som publicerats av officiella amerikanska källor.
1. Den amerikanska regeringens militära utgifter
har ökat från 46 700 miljoner dollar under budgetåret
1960 till beräknade 60 000 miljoner dollar budgetåret 1964,
det högsta belopp som Förenta staterna någonsin utgivit
i fredstid och en större summa än det använde för
militära ändamål under Koreakriget.
2. Kennedy förklarade nyligen att under de senaste
något över två åren har antalet kärnvapen
hos Förenta staternas i alarmberedskap liggande strategiska styrkor
ökat med 100 procent och antalet stridsberedda armsdivisioner stigit
med 45 procent. Samtidigt har, sade han, anskaffningen av trupptransportplan
ökat med 175 procent och en femdubbling företagits av de "speciella
gerilla- och upprorsbekämpande stridskrafterna".[4]
3. Förenta staternas gemensamma strategiska målplaneringsstab
har gjort upp planer för kärnvapenkrig mot Sovjetunionen och
andra socialistiska länder. Robert S. McNamara, den amerikanske
försvarsministern, förklarade i början av detta år
inför Kongressen:
...Vi har under den period som här behandlats,
försett oss med möjligheter att förstöra praktiskt
taget alla de "mjuka" (ovan jord belägna) och "halvhårda"
(till hälften skyddade) militära målen i Sovjetunionen
och ett stort antal av dess fullt skyddade avskjutningsanläggningar,
och ytterligare utökat vår förmåga med en skyddad
styrka som kan användas eller hållas i reserv för
användning mot stads- och industriområden.[5]
Förenta staterna har stärkt sitt nät
av mot det socialistiska lägret riktade kärnvapenbaser och
företagit en kraftig ökning av sina i utländska vatten
förlagda och raketbestyckade atomubåtar.
Samtidigt har NATO-blockets under amerikanskt kommando
stående trupper detta år skjutits längre fram mot öster
och närmat sig Tyska demokratiska republikens och Tjeckoslovakiens
gränser.
4. Kennedy-administrationen har förstärkt
sina militära dispositioner i Asien, Afrika och Latinamerika och
gjort stora ansträngningar för att utöka "specialstyrkokrna"
inom sina lands-, sjö- och luftstridskrafter för att kunna
ta itu med folkens revolutionära rörelser inom dessa områden.
Förenta staterna har gjort Sydvietnam till ett provområde
för "speciell krigföring" samt ökat sina styrkor
där till över 16 000 man.
5. De har stärkt sina krigskommandon. De har
bildat ett "Förenta staternas slagkommando" som kontrollerar
en kombination av land- och luftstridskrafter, vilka upprätthåller
hög stridsberedskap under fredstid, för att snabbt kunna sändas
iväg att provocera krig var som helst i världen. De har också
skapat nationella militära kommandocentraler såväl över
som under jord och organiserat en för nödfall avsedd luftburen
kommandopost samt en likaledes för nödfall avsedd flottkommandopost,
som opererar från krigsfartyg.
Dessa fakta visar att de amerikanska imperialisterna
är vår tids vildaste militarister, de mest tygellösa
planläggarna av ett nytt världskrig och världsfredens
bittraste fiender.
Det står sålunda klart att de amerikanska
imperialisterna inte blivit några änglar, Chrusjtjovs bibelläsning
och psalmsång till trots. De har inte förvandlats till medömkande
buddhor trots Chrusjtjovs böner och den rökelse han bränt
till deras ära. Hur Chrusjtjov än bemödar sig att tjäna
de amerikanska imperialisterna, visar de honom ingen uppskattning. De
fortsätter att avslöja sina fredscamouflage genom nya och
talrika aggressions- och krigshandlingar, och sålunda fortsätter
de att slå Chrusjtjov i ansiktet och blotta konkursmässigheten
i hans teorier till imperialismens förskönande. Den amerikanska
imperialismens villiga urskuldare röner i sanning ett sorgligt
öde.
Frågan om möjligheterna att förhindra ett nytt
världskrig
Det är ett faktum att imperialisterna med Förenta
staterna i spetsen förbereder ett nytt världskrig och att
faran för ett sådant krig existerar. Detta faktum bör
vi göra klart för folket.
Men kan ett nytt världskrig förhindras?
De kinesiska kommunisternas åsikter i denna
fråga har alltid varit mycket klara och bestämda.
Efter andra världskrigets slut företog kamrat
Mao Tsetung en vetenskaplig analys av efterkrigstidens internationella
läge och framlade åsikten att ett nytt världskrig kan
förhindras.
År 1946, i sitt välbekanta samtal med den
amerikanska korrespondenten Anna Louise Strong, sade han:
Men det förhållandet att reaktionärerna
i Förenta staterna nu, så snart efter andra världskriget,
trumpetar så högljutt om ett krig mellan Förenta staterna
och Sovjetunionen och skapar en så förpestad atmosfär,
nödgar oss att ta deras verkliga mål i betraktande. Det
visar sig då att de under de antisovjetiska slagordens täckmantel
riktar rasande angrepp mot arbetarna och de demokratiska kretsarna
i Förenta staterna och förvandlar alla stater, som är
föremål för Förenta staternas yttre expansion,
till amerikanska lydländer. Jag tycker att det amerikanska folket
och folken i alla länder, som är föremål för
Förenta staternas aggression, borde enas till kamp mot reaktionärerna
i Förenta staterna och deras medlöpare i andra länder.
Endast genom seger i denna kamp kan ett tredje världskrig undvikas,
eljest är det oundvikligt. (Mao Tsetung: "Valda verk",
bd IV. Bokförlaget Oktober, Uddevalla 1973, sid 97, andra uppl.)
Kamrat Mao Tsetungs ord riktade sig mot en vid denna
tid förekommande pessimistisk värdering av det internationella
läget. De av Förenta staterna ledda imperialisterna jämte
reaktionärerna i alla länder intensifierade dag för dag
sin antisovjetiska, antikommunistiska och antifolkliga verksamhet och
trumpetade om att "krig mellan Förenta staterna och Sovjetunionen
är oundvikligt" och att "utbrottet av ett tredje världskrig
är oundvikligt'. Chiang Kai-shek-reaktionärerna gav stor publicitet
åt detta i syfte att injaga fruktan i det kinesiska folket. En
del kamrater, som lät sig skrämmas av dylik utpressningstaktik,
fick hjärtat i halsgropen inför de beväpnade angrepp
som Chiang Kai-shek-reaktionärerna inledde med amerikanskt understöd
och vågade inte med folket bekämpa det kontrarevolutionära
kriget med revolutionärt krig. Kamrat Mao Tsetung hade helt andra
åsikter. Han framhöll att ett nytt världskrig kunde
förhindras förutsatt att beslutsam och effektiv kamp fördes
mot världsreaktionen.
Hans vetenskapligt grundade påstående
bekräftades av den kinesiska revolutionens stora seger.
Den kinesiska revolutionens seger framkallade en väldig
förändring i den internationella balansen mellan klasskrafterna.
Kamrat Mao Tsetung framhöll i juni 1950:
Hotet om ett krig från det imperialistiska
lägret består fortfarande, möjligheten om ett tredje
världskrig består alltjämt. Men de krafter som motverkar
krigsfaran och förhindrar ett tredje världskrig utvecklas
snabbt, och den politiska medvetenheten hos de breda folkmassorna
i världen stiger. Ett nytt världskrig kan förhindras
förutsatt att de kommunistiska partierna i världen fortsätter
att ena och stärka alla de fredens och demokratins krafter som
kan enas. ("Folkets Dagblad" den 13 juni 1950.)
Vid broderpartiernas möte i november 1957 gjorde
kamrat Mao Tsetung en detaljerad analys av de förändringar
som skett i de internationella förhållandena sedan andra
världskrigets slut och visade att det internationella läget
nått en ny vändpunkt. Han gav en livfull bild av läget
med en metafor från en klassisk kinesisk roman - "Östanvinden
förhärskar över Västanvinden". Han sade:
- Det är kännetecknande för läget
i dag, tror jag, att Östanvinden (örhärskar över
Västanvinden. Det vill säga, att socialismens krafter är
förkrossande överlägsna imperialismens krafter. (Comrade
Mao Tsetung on "Imperialism and All Reactionaries are Paper
Tigers, eng. uppl. Foreign Language Press, Peking 1963, sid 35.)
Han byggde denna slutsats på en analys av de
internationella klassförhållandena. Han angav uttryckligen,
att han med "Östanvinden" menade det socialistiska lägret,
den internationella arbetarklassen, de kommunistiska partierna, de undertryckta
folken och nationerna samt de fredsälskande folken och länderna,
medan "Västanvinden" var imperialismens och reaktionens
krafter. Den politiska innebörden av denna metafor är mycket
klar och bestämd. Det faktum att SUKP:s ledare och deras anhängare,
förvränger denna metafor till ett uttryck för en geografisk,
etnisk eller metereologisk inställning visar endast att de vill
tränga sig in i "Västs" led för att behaga
imperialisterna och hetsa fram chauvinism i Europa och Nordamerika.
Kamrat Mao Tsetungs främsta syfte med att säga
att "Östanvinden förhärskar över Västanvinden"
var att framhålla de växande möjligheterna att förhindra
ett nytt världskrig och att de socialistiska länderna skulle
vara i stånd att genomföra sitt uppbyggnadsarbete i en fredlig
omgivning.
Dessa kamrat Mao Tsetungs påståenden har
varit och är Kinas kommunistiska partis konsekventa åsikt.
Det står sålunda klart att SUKP:s ledare
gör sig skyldiga till medveten lögn då de påstår
att Kinas kommunistiska parti "inte tror på möjligheten
att förhindra ett nytt världskrig"[6].
Klart är också att tesen, om möjligheterna
att förhindra ett tredje världskrig, framfördes av marxist-leninister
redan för länge sedan. Det var inte först på SUKP:s
20:e kongress den uppställdes, och den är ingalunda Chrusjtjovs
"skapelse".
Men har då inte Chrusjtjov skapat någonting
alls? Jo, han har skapat någonting. Tyvärr är hans "skapelser"
alls inte marxist-leninistiska, utan revisionistiska.
För det första, Chrusjtjov har uppsåtligt
framställt möjligheten att förhindra ett nytt världskrig
som den enda möjligheten och anser att det inte består någon
fara för ett nytt världskrig.
Marxist-leninister anser att vi, samtidigt som vi
framhåller möjligheten att förhindra ett nytt världskrig,
också måste fästa uppmärksamheten på möjligheten
att imperialismen kan släppa ett världskrig löst. Endast
genom att påvisa bägge dessa möjligheter, driva en riktig
politik och förbereda oss för bägge eventualiteterna,
kan vi effektivt mobilisera massorna till kamp för världsfredens
försvar. Endast på detta sätt kan de socialistiska länderna
och folken undgå att bli tagna på sängen och ytterligt
oförberedda därest imperialismen skulle påtvinga folken
i världen ett nytt världskrig.
Chrusjtjov och andra är emellertid emot att avslöja
faran för det nya världskrig, som imperialisterna planerar.
Enligt deras mening har imperialismen verkligen blivit fredsälskande.
Detta är att hjälpa imperialisterna att söva massorna
och beröva dem deras kampvilja så att de ska förlora
sin vaksamhet mot det nya världskrig som imperialisterna planerar.
För det andra, Chrusjtjov har mycket medvetet
utlagt möjligheten att förhindra ett nytt världskrig
såsom möjligheten att förhindra alla krig. Han anser
det leninistiska axiomet, att krig är oundvikliga så länge
imperialismen existerar, vara föråldrat.
Möjligheten att förhindra ett nytt världskrig
är en sak; möjligheten att förhindra alla krig, däribland
också revolutionära krig, är en annan sak. Och det är
fullkomligt fel att förblanda dessa två.
Det finns grogrund för krig så länge
imperialismen och det system består, under vilket den ena människan
exploaterar den andra. Detta är en objektiv lag, som Lenin upptäckte
efter ingående vetenskapliga studier.
Stalin sade år 1952, efter att ha berört
möjligheten att förhindra ett nytt världskrig: "För
att avskaffa krigens oundviklighet måste man förinta imperialismen".
(Stalin: Socialismens ekonomiska problem i SSRU, Förlaget
för litteratur på främmande språk, Moskva 1953,
sid 36.)
Lenin och Stalin har rätt och Chrusjtjov fel.
Historien visar, att medan imperialisterna lyckats
att sätta i gång två världskrig har de fört
talrika krig av annat slag. Sedan andra världskriget har imperialisterna
under ledning av Förenta staterna genom sin aggressions- och krigspolitik
framkallat en oavbruten kedja av lokala krig och väpnade konflikter
av alla slag på skilda håll och särskilt i Asien, Afrika
och Latinamerika.
Det är klart att nationella befrielsekrig är
oundvikliga när imperialisterna, och särskilt de amerikanska
imperialisterna, sänder sina trupper eller använder sina lakejer
till att blodigt underkuva de förtryckta nationer och folk som
kämpar för eller söker upprätthålla sitt nationella
oberoende. Lenin sade:
Att förneka all möjlighet av nationella
krig under imperialismen är teoretiskt oriktigt: historiskt sett
uppenbart felaktigt och i praktiken liktydigt med europeisk chauvinism.
(Lenin: "Valda verk", bd I, andra delen, sid 592.)
Det är lika klart att revolutionära inbördeskrig
är oundvikliga när de borgerliga reaktionärerna undertrycker
folken i sina egna länder med väpnat våld.
Lenin sade:
För det andra är inbördeskrigen också
krig. Den som erkänner klasskampen kan inte undgå att erkänna
inbördeskrigen, som i varje klassamhälle utgör den
naturliga och under vissa omständigheter oundvikliga fortsättningen,
utvecklingen och skärpningen av klasskampen. Alla stora revolutioner
bekräftar detta. Att förneka inbördeskrigen eller lämna
dem utan avseende vore detsamma som att förfalla till extrem
opportunism och att avstå från den socialistiska revolutionen.
(A.a.)
Nästan alla stora revolutioner i historien gjordes
genom revolutionära krig. Det amerikanska frihetskriget och inbördeskriget
är exempel härpå. Den franska revolutionen är ett
annat exempel. Den ryska revolutionen och den kinesiska revolutionen
är naturligtvis också exempel på saken. Andra välbekanta
exempel är revolutionerna i Vietnam, på Kuba och i Algeriet.
Då Marx 1871, i sitt högtidstal på
sjuårsdagen av den Första internationalens bildande, summerade
Pariskommunens lärdomar, berörde han förutsättningarna
för klassväldets och klassförtryckets avskaffande. Därvid
sade han: "...innan en sådan ändring kan fullbordas,
är en proletär diktatur nödvändig, och dess första
förutsättning är en proletär armé. Arbetarklassen
måste erövra rätten till sin befrielse på slagfältet".
(Marx o. Engels: "Werke" , Dietz Verlag, Berlin,
1962, bd XVII, sid, 433.)
I överensstämmelse med den marxist-leninistiska
teorin framförde kamrat Mao Tsetung år 1938, då han
diskuterade de ryska och kinesiska revolutionernas lärdomar, den
berömda tesen att "politisk makt växer ur en gevärspipa".
Även denna tes har SUKP:s ledare gjort till föremål
för angrepp. De säger att den bevisar att Kina är "krigiskt'.
Värderade vänner, förtal av det slag
ni bedriver tillbakavisades av kamrat Mao Tsetung redan för så
länge sedan som tjugofem år tillbaka.
Enligt den marxistiska statsteorin är armén
statsmaktens huvudbeståndsdel. Envar som vill gripa och behålla
statsmakten måste ha en stark armé. Vissa människor
förlöjligar oss såsom förespråkare av "krigets
allmakt". Ja, vi förespråkar det revolutionära
krigets allmakt, och det är inte dåligt utan bra, det är
marxistiskt. (Mao Tsetung: "Militära skrifter i urval",
Förlaget för litteratur på utländska språk,
eng. uppl., Peking 1963, sid 273.)
Vad finns det att anmärka mot kamrat Mao Tsetungs
ord? De kan förkastas endast av dem som förkastar all erfarenhet
som vunnits i de borgerliga och proletära revolutionerna under
de senaste århundradena.
Med sina gevär har det kinesiska folket skapat
en socialistisk politisk makt. Alla utom imperialisterna och deras lakejer
förstår utan svårighet att detta är en god sak
och en viktig faktor för världsfredens bevarande och förhindrandet
av ett tredje världskrig.
Marxist-leninister döljer aldrig sina åsikter.
Vi stöder helhjärtat varje folks revolutionära krig.
Lenin sade om det revolutionära kriget, "av alla krig som
historien känner är det det enda lagliga, rättvisa, rättfärdiga
och i sanning stora kriget'. (Lenin: Collected Works, Förlaget
för litteratur på främmande språk, eng. uppl.,
Moskva 1962, bd VIII, sid 107.) Om det endast är för detta
vi anklagas som krigiska, så bevisar det bara att vi verkligen
ställer oss på de förtryckta folkens och nationernas
sida och är sanna marxist-leninister.
Imperialisterna och revisionisterna har alltid angripit
bolsjevikerna och revolutionära ledare som Lenin och Stalin för
att vara "krigiska". Enbart faktum, att vi i dag smädas
på samma sätt av imperialister och revisionister, visar att
vi håller marxismen-leninismens revolutionära banér
högt.
Chrusjtjov och andra propagerar energiskt åsikten
att alla krig kan förhindras och "en värld utan vapen,
utan arméer och utan krig" kan åstadkommas medan imperialismen
ännu existerar. Detta är ingenting annat än Kautskys
teori om "ultraimperialismen", vilken för länge
sedan gjort bankrutt. Deras syfte är allt för klart. Det är
att få folk att tro att en varaktig fred kan förverkligas
under imperialismen och att därigenom göra slut på revolution
och nationella befrielsekrig och revolutionära inbördeskrig
mot imperialismen och dess lakejer och de facto hjälpa imperialisterna
i deras förberedelser för ett nytt krig.
Kärnvapen, fetischism och kärnvapenutpressning är
den moderna revisionismens teoretiska grundval och politiska rättesnöre
Kärnpunkten i SUKP-ledarnas teori om krig och
fred är deras tes om att kärnvapnens uppkomst förändrat
allt, även klasskampens lagar.
SUKP:s Centralkommittés öppna brev säger:
"De nukleära raketvapen, som skapades i mitten av detta århundrade,
har förändrat de gamla föreställningarna om krig".
På vilket sätt har de förändrats?
SUKP:s ledare anser att det med kärnvapnens uppkomst
inte längre frans någon skillnad mellan rättfärdiga
och orättfärdiga krig. De säger, "Atombomben följer
inte klassprincipen" och "atombomben skiljer inte mellan imperialister
och arbetande människor, den träffar stora områden och
därför skulle miljoner arbetare förintas för varje
monopolist som förintades".[7]
De anser att de undertryckta folken och nationerna
med kärnvapnens uppkomst måste överge revolutionen och
avstå från att föra rättfärdiga revolutionära
folkkrig och nationella befrielsekrig eftersom sådana krig annars
kan leda till mänsklighetens förintelse. De säger: "...vilket
som helst litet 'lokalt krig' kan bli gnistan som tänder ett världskrigs
flammor" och "vilket slags krig som helst kommer i dag, ehuru
det kan utbryta såsom ett vanligt krig utan kärnvapen, sannolikt
att utveckla sig till en förhärjande storbrand i vilken kärnvapenprojektiler
kommer till användning"[8].
Sålunda "kommer vi att förinta vår Noaks ark -jordklotet".
SUKP:s ledare anser att de socialistiska länderna
inte ska motstå utan falla undan för imperialisternas kärnvapenutpressning
och hotelser om krig. Chrusjtjov sade:
Ett termonukleärt världskrig, om de imperialistiska
galningarna utlöser ett sådant, skulle utan tvivel leda
till att kapitalismens system, som ger upphov till krig, mötte
sin undergång. Men skulle månne de socialistiska länderna,
kampen för socialismen i hela världen vinna på en
termonukleär världskatastrof? Endast personer, som medvetet
blundar för fakta kan tro något sådant. Vad marxist-leninisterna
beträffar, så kan de inte tänka sig skapandet av en
kommunistisk civilisation på ruinerna av världens kulturcentra,
på en förhärjad och av termonukleärt nedfall
smittad jord. Detta för att inte tala om att frågan om
socialismen över huvud taget skulle bortfalla för många
folk, eftersom de skulle fysiskt försvinna från vår
planets yta. (N. S. Chrusjtjovs tal på Tysklands socialistiska
enhetspartis 6:e kongress, 16 januari 1963, sid 11, spalt 2.)
Kort sagt, enligt SUKP: s ledare har kärnvapnens
uppkomst medfört att motsättningen mellan de socialistiska
och imperialistiska lägren, motsättningen mellan proletariatet
och bourgeoisin i de kapitalistiska länderna och motsättningen
mellan de undertryckta nationerna och imperialismen allesammans försvunnit.
Det förekommer inte längre några klassmotsättningar
i världen. De anser att motsättningarna i den samtida världen
har koncentrerats till en enda, det är deras uppdiktade motsättning
mellan imperialismens och de undertryckta klassernas och nationernas
så kallade gemensamma strävande å ena och deras fullständiga
förintelse å andra sidan.
Vad SUKP:s ledare beträffar har marxismen-leninismen,
Deklarationen och Uttalanden, socialism och kommunism kastats för
alla vindar.
Hur öppet Pravda uttrycker det! "Vad
har man för nytta av principer, om man får huvudet avslaget?"[9]
Detta är liktydigt med att säga att revolutionärerna
som föll för reaktionärernas sablar för de ryska
revolutionernas och Oktoberrevolutionens seger, kämparna som modigt
gav sina liv i det antifascistiska kriget, hjältarna som göt
sitt blod i kampen mot imperialismen och för den nationella friheten
liksom revolutionens martyrer under alla århundraden var en samling
narrar. Varför skulle de offra sina huvuden för att hålla
fast vid principerna?
Detta är en filosofi för fullt utvecklade
renegater. Det är ett skamlöst uttalande av det slag som man
brukar möta endast i renegaters bekännelser.
Vägledda av denna kärnvapenfetischismens
och kärnvapenutpressningens teori hävdar SUKP:s ledare sin
säregna mening om hur världsfreden ska försvaras. Rätta
sättet är, enligt dem, inte att samla alla fredskrafter i
bredast möjliga enhetsfront mot den amerikanska imperialismen och
dess lakejer utan att de två kärnvapenmakterna, Förenta
staterna och Sovjetunionen, samarbetar för att lösa världsproblemen.
Chrusjtjov har uttalat:
Vi (Sovjetunionen och Förenta staterna) är
de starkaste länderna i världen och om vi enas om fred kan
det inte bli något krig. Ty om någon galning önskade
krig, skulle vi bara behöva hätta med fingret för att
hålla honom ifrån det.[10]
Därmed är det för envar uppenbart hur
långt ledarna för SUKP har gått då det gäller
att betrakta fienden som sin vän.
För att överskyla sitt misstag har SUKP:s
ledare inte tvekat att angripa KKP:s riktiga linje med lögner och
förtal. De påstår att Kinas kommunistiska parti genom
att förespråka stöd åt folkens nationella befrielsekrig
och revolutionära inbördeskrig vill provocera ett världskrig
med kärnvapen.
Detta är en underlig lögn.
Kinas kommunistiska parti har alltid ansett att de
socialistiska länderna bör ge aktivt stöd åt folkens
revolutionära kamp, de nationella befrielsekrigen och de revolutionära
inbördeskrigen inberäknade. De skulle avsvära sig sin
revolutionära internationalistiska plikt om de inte gjorde det.
Samtidigt anser vi att de undertryckta folken och nationerna kan uppnå
befrielse endast genom sin egen beslutsamma revolutionära kamp
och att ingen annan kan föra den för dem.
Vi har alltid hävdat att socialistiska länder
inte får använda kärnvapen till att stödja folkens
nationella befrielsekrig och revolutionära inbördeskrig och
inte heller har behov av att så göra.
Vi har alltid hävdat att de socialistiska länderna
måste uppnå och behålla överlägsenhet ifråga
om kärnvapen. Endast därigenom kan de hindra imperialisterna
att sätta i gång ett kärnvapenkrig och bidra till att
åstadkomma fullständigt förbud mot kärnvapen.
Vi anser följdriktigt att kärnvapen i en
socialistisk stats händer alltid måste vara defensiva vapen
för försvar mot imperialistiskt kärnvapenhot. Ett socialistiskt
land får absolut inte vara det första att tillgripa kärnvapen,
och inte heller får det under några omständigheter
leka med dem eller ge sig in i kärnvapenutpressning och hasardspel
med kärnvapen.
Vi vänder oss emot både SUKP-ledarnas felaktiga
praktik att undandra folkens revolutionära kamp sitt stöd
och deras felaktiga inställning till kärnvapnen. I stället
för att granska sina egna misstag, anklagar de oss för att
hoppas på en "sammandrabbning"[11]
mellan Sovjetunionen och Förenta staterna och för att försöka
knuffa dem in i ett kärnvapenkrig.
Vårt svar är: Nej, vänner. Ni gör
klokast i att sluta med att göra sensation med falska anklagelser.
Kinas kommunistiska parti är mycket bestämd motståndare
till en sammandrabbning mellan Sovjetunionen och Förenta staterna,
och det inte bara i ord. Det har också i handling arbetat hårt
för att avvärja konflikt dem emellan. Exempel på detta
är Korea-kriget mot den amerikanska aggressionen, i vilket vi stred
sida vid sida med de koreanska kamraterna, och vår kamp mot Förenta
staterna i Taiwansundet. Vi föredrog att själva bära
de tunga offer som krävdes och stod i det socialistiska lägrets
främsta försvarslinje på det att Sovjetunionen skulle
kunna stanna i andra linjen. Har ledarna för SUKP inget sinne för
proletär moral när de kokar ihop sådana lögner
som de här behandlade.
Det är i verkligheten inte vi, utan SUKP:s ledare
som ofta skrutit med att de ska använda kärnvapen för
att hjälpa dem som i ett eller annat land för kamp mot imperialismen.
Som alla vet har de undertryckta folken och nationerna
inga kärnvapen och kan inte använda dem för att göra
revolution och har inte heller behov av att göra det. SUKP:s ledare
medger att det ofta inte finns någon klar frontlinje mellan de
bägge parterna i nationella befrielsekrig och inbördeskrig
och att det därför inte kan komma i fråga att använda
kärnvapen. Vi skulle vilja fråga SUKP:s ledare: Vilket behov
finns det för ett socialistiskt land att stödja folkens revolutionära
kamp med kärnvapen?
Vi skulle också vilja fråga dem: Hur skulle
ett socialistiskt land använda kärnvapen för att stöda
ett undertryckt folks eller en undertryckt nations revolutionära
kamp? Skulle det använda kärnvapnen inom ett område
där ett nationellt befrielsekrig eller ett revolutionärt inbördeskrig
pågick och därmed utsätta både det revolutionära
folket och imperialisterna för ett förödande slag med
kärnvapen? Eller skulle det vara det första att använda
kärnvapen gentemot ett imperialistiskt land som förde ett
konventionellt aggressionskrig annorstädes? Uppenbarligen är
det i bägge fallen absolut otillåtligt för ett socialistiskt
land att använda kärnvapen.
Faktum är att när SUKP:s ledare svänger
sina kärnvapen så är det i verkligheten inte för
att stödja folkens antiimperialistiska kamp.
Ibland publicerar de, för att vinna billig prestige,
tomma utfästelser som de inte har för avsikt att infria.
Vid andra tillfällen, till exempel under Kuba-krisen,
bedriver de för dolda syften ett spekulativt, opportunistiskt och
oansvarigt hasardspel med kärnvapen.
Så snart deras kärnvapenutpressning genomskådas
och besvaras med samma mynt, reträtterar de steg för steg,
slår om från äventyrspolitik till kapitulationism och
förlorar genom sin kärnvapenhasard allt.
Vi vill framhålla att det stora sovjetfolket
och Röda armén har varit och alltjämt är en mäktig
kraft till världsfredens försvar. Men Chrusjtjovs militära
idéer, som bygger på kärnvapenfetischism och kärnvapenutpressning,
är alltigenom felaktiga.
Chrusjtjov ser bara kärnvapen. Enligt honom "har
luftstridskrafterna och flottan, eftersom den militära teknikens
nuvarande nivå är vad den är, förlorat sin tidigare
betydelse. Dessa vapenslag blir ersatta och inte reducerade".[12]
Markstridskrafterna är naturligtvis ännu
betydelselösare. "I vår tid avgöres", enligt
Chrusjtjov, "ett lands försvarsförmåga inte av
antalet män i vapen, antalet män i uniform. . .ett lands försvarspotential
beror i avgörande mån på den eldkraft och de kärnvapenbärare
det förfogar över".[13]
Vad milisen och folket beträffar är de av
än mindre vikt. Chrusjtjov har gjort det välbekanta uttalandet
att för dem, som nu har moderna vapen till förfogande, är
milisen ingen armé utan endast människokött.[14]
Chrusjtjovs hela uppsättning av militära
teorier står i rak motsättning till marxismen-leninismens
lära om kriget och armén. Att följa hans falska teorier
kommer med nödvändighet att innebära upplösning
av armén och att man moraliskt avväpnar sig själv.
Det är uppenbart att om något socialistiskt
land godtar Chrusjtjovs felaktiga militära strategi ställer
det oundvikligen sig självt i en mycket farlig position.
Chrusjtjov må tillägga sig själv sådana
titlar som "en stor fredskämpe", tilldela sig själv
fredspris och fästa hjältemedaljer på sig själv,
men hur mycket han än lovordar sin egen person blir han aldrig
i stånd att överskyla sin farliga praktik att våghalsigt
leka med kärnvapnen eller sitt kryperi inför den imperialistiska
kärnvapenutpressningen.
Kämpa eller kapitulera?
Världsfreden kan vinnas endast genom kamp av folken
i alla länder och inte genom att man tigger imperialisterna om
den. Freden kan tryggas effektivt endast genom att man stödjer
sig på folkets massor och för kamp för att ge lika gott
igen mot den imperialistiska krigs- och aggressionspolitiken. Detta
är den riktiga politiken.
Kamp för att ge lika gott igen är en viktig
slutsats som det kinesiska folket dragit av sin långvariga kamp
mot imperialismen och dess lakejer.
Kamrat Mao Tsetung sade:
Chiang Kai-shek försöker alltid beröva
folket varje makt och varje smula av vad det vunnit. Och vad gör
vi? Vår politik är att ge honom lika gott igen och att
kämpa för varje tumsbredd jord. Vi handlar efter hans metod.
(Mao Tsetung: "Valda verk", bd IV, Bokförlaget
Oktober, Uddevalla 1973, 2:a uppl., sid 16.)
Han tillade:
Han försöker alltid att påtvinga
folket krig, håller ett svärd i vänstra handen och
ett annat i den högra. Efter hans exempel griper också
vi till svärd. (A.a. sid 16)
Då kamrat Mao Tsetung 1945 analyserade det inrikespolitiska
läget sade han:
Hur man ska ge "lika gott igen" beror
på läget. Ibland ger man "lika gott igen" genom
att inte förhandla, och vid andra tillfällen är även
deltagande i förhandlingar att "ge lika gott igen".
.. Om de börjar slåss, slåss vi tillbaka för
att vinna fred. Det blir ingen fred utan att vi sätter in hårda
slag mot de reaktionärer som vågar angripa de befriade
områdena. (A.a., sid 56)
Han drog följande historiska lärdom av den
kinesiska revolutionens misslyckande under åren 1924-27:
Då Chen Tu-hsiu ställdes inför de
kontrarevolutionära attackerna grep han inte till politiken att
ge lika gott igen och att kämpa för varje tumsbredd mark.
Som en följd därav förlorade folket på några
få månader under 1927 alla rättigheter det tillkämpat
sig. (A.a., sid 18.)
De kinesiska kommunisterna förstår och håller
fast vid politiken att ge lika gott igen. Vi bekämpar både
kapitulationism och äventyrspolitik. Denna riktiga politik tillförsäkrade
den kinesiska revolutionen dess seger och det kinesiska folket dess
därefter vunna framgångar i kampen mot imperialismen.
Alla revolutionärer gillar och välkomnar
denna av de kinesiska kommunisterna framlagda riktiga kamppolitik. Alla
imperialister och reaktionärer fruktar och hatar den.
Politiken att ge lika gott igen, sådan den framlagts
av KKP, attackeras ettrigt av SUKP:s ledare. Detta visar bara att de
alls inte vill bekämpa imperialismen. Deras enda syfte med att
angripa och smutskasta politiken och ge lika gott igen är att skyla
sin egen felaktiga linje att sörja för imperialismens behov
och kapitulera för den.
SUKP:s ledare påstår att en kamp mot imperialismen
för att ge lika gott igen kommer att leda till internationell spänning.
Så hemskt!
Enligt deras logik är det tillåtet för
imperialisterna att begå aggression och rikta hotelser mot andra,
men det är inte tillåtet för den imperialistiska aggressionens
offer att kämpa. Det är tillåtet för imperialisterna
att förtrycka andra, men inte tillåtet för de förtryckta
att göra motstånd. Detta är ett ohöljt försök
att ge imperialisterna absolution för deras aggressionsbrott. Detta
är rätt och slätt djungelns filosofi.
Internationell spänning är en produkt av
den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken. Inför imperialisternas
aggression och hotelser bör folken naturligtvis föra en orubblig
kamp. Fakta har visat att det endast är genom kamp som imperialismen
kan förmås till reträtt och verklig internationell avspänning
uppnås. Ständiga reträtter för imperialisterna
kan inte leda till någon verklig avspänning utan endast uppmuntra
deras aggression.
Vi har vänt oss emot, att imperialisterna skapar
internationell spänning, och gått in för avspänning.
Men imperialisterna är inriktade på att begå aggression
och skapa spänning överallt, och detta kan leda endast till
motsatsen av vad de eftersträvar.
Kamrat Mao Tsetung sade:
De amerikanska imperialisterna tror att de alltid
har fördel av spända lägen, men faktum är att
spänning som Förenta staterna skapat lett till motsatsen
av vad de eftersträvar. Den tjänar till att mobilisera folken
i hela världen mot de amerikanska aggressorerna. ("Folkets
Dagblad" den 9 sept 1958.)
Vidare: "Om de amerikanska monopolgrupperna fasthåller
vid sin aggressions- och krigspolitik, kommer oundvikligen den dag då
folken i världen kommer att hänga dem vid halsen". (A.a.)
1957 års Deklaration säger med rätta:
"Med sin politik förbereder dessa aggressiva, folkfientliga
imperialistiska krafter sin egen undergång. De alstrar själva
den dödgrävare som kommer att begrava dem".
Detta är historiens dialektik. De som vördar
imperialisterna kan knappast fatta denna sanning.
SUKP:s ledare påstår att Kinas kommunistiska
parti, genom att förespråka en kamp för att ge lika
gott igen, avvisat förhandlingar. Detta är återigen
nonsens.
Vi hävdar konsekvent att de som vägrar att
förhandla under några omständigheter absolut inte är
marxist-leninister.
De kinesiska kommunisterna förde många
gånger under de revolutionära inbördeskrigen förhandlingar
med Kuomintang. De vägrade inte att förhandla ens på
tröskeln till den landsomfattande befrielsen.
Kamrat Mao Tsetung sade i mars 1949:
Vare sig fredsförhandlingarna kommer att gälla
hela landet eller blir lokala, bör vi vara beredda på dylika
eventualiteter. Vi bör inte vägra att träda i förhandlingar
därför att vi är rädda för bråk och
vill undvika komplikationer, men vi bör inte heller gå
i förhandlingar med våra sinnen omtöcknade. Vi bör
vara principfasta men också besitta all den smidighet som är
tillåtlig och nödvändig för att genomföra
våra principer. (Mao Tsetung: "Valda verk",
bd IV, Bokförlaget Oktober, Uddevalla 1973, 2:a uppl., sid 347.)
Internationellt, i kampen mot imperialism och reaktion,
intar de kinesiska kommunisterna samma riktiga hållning till förhandlingar.
I oktober 1951 hade kamrat Mao Tsetung följande
att säga om stilleståndsförhandlingarna i Korea:
Vi har länge sagt att den koreanska frågan
bör lösas med fredliga medel. Detta gäller även
nu. Så länge den amerikanska regeringen är villig
att lösa frågan på en rättfärdig och förnuftig
grundval och vill sluta upp att använda alla upptänkliga
skamlösa medel för att omintetgöra och förhindra
alla framsteg i underhandlingarna, vilket den hittills gjort, är
det möjligt att stilleståndsförhandlingarna i Korea
kan lyckas, varom inte är det omöjligt. ("Folkets
Dagblad" den 24 oktober 1951.)
Beslutsam kamp mot de amerikanska imperialisterna
tvingade dem att under förhandlingarnas gång acceptera det
koreanska stilleståndsavtalet.
Vi deltog aktivt i 1954 års Genèvekonferens
och bidrog till att återställa freden i Indokina.
Vi är anhängare av förhandlingar även
med Förenta staterna som har ockuperat vårt territorium Taiwan.
De kinesisk-amerikanska ambassadörssamtalen har nu pågått
i över åtta år.
Vi tog aktiv del i 1961 års Genèvekonferens
om den laotiska frågan och främjade undertecknandet av Genèveöverenskommelserna
om att respektera Laos' oberoende och neutralitet.
Medger de kinesiska kommunisterna endast sig själva
att förhandla med imperialistiska länder men vänder sig
emot att SUKP:s ledare förhandlar med de imperialistiska ländernas
ledare?
Nej, naturligtvis inte.
Faktum är att vi alltid stött alla förhandlingar
mellan Sovjetunionen och imperialistiska länder som varit till
fördel och inte till skada för världsfredens försvar.
Kamrat Mao Tsetung sade den 14 maj 1960:
Vi stöder hållandet av toppkonferenser
vare sig detta slags konferenser ger resultat eller inte och vare
sig resultaten är stora eller små. Men vill man uppnå
världsfred måste man främst lita till beslutsam kamp
av folken i alla länder. ("Folkets Dagblad"
den 15 maj 1960.)
Vi är för förhandlingar med imperialistiska
länder. Men det är absolut otillåtligt att sätta
allt hopp om världsfred till förhandlingar, att sprida illusioner
om dem och därmed förlama folkens kampvilja såsom Chrusjtjov
har gjort.
I verkligheten är Chrusjtjovs felaktiga inställning
till förhandlingar till skada också för själva
förhandlingarna. Ju mera Chrusjtjov reträtterar för imperialisterna
och ju mer han tigger, desto mera kommer imperialisternas aptit att
växa. Chrusjtjov som uppträder såsom historiens mest
hängivne anhängare av förhandlingar, får alltid
spela den försmådde älskarens roll och är alltför
ofta till åtlöje. Oräkneliga historiska fakta har visat
att imperialisterna och reaktionärerna aldrig bryr sig om att rädda
ansiktet på kapitulanter.
Vägen till fredens försvar och vägen till krig
Vi sammanfattar: våra meningsskiljaktigheter
med SUKP:s ledare i frågan om krig och fred gäller vilken
av två skilda linjer som ska följas - om man ska bekämpa
imperialismen eller inte, om man ska stödja revolutionär kamp
eller inte, om man ska mobilisera världens folk mot de imperialistiska
krigsplanerna eller inte och om man ska eller inte ska hålla fast
vid marxismen-leninismen.
Liksom alla andra verkligt revolutionära partier
har Kinas kommunistiska parti alltid stått i främsta ledet
i kampen mot imperialismen och för världsfreden. Vi anser
att det för att försvara världsfreden är nödvändigt
att ständigt avslöja imperialismen och att resa och organisera
folket i kamp mot imperialisterna med Förenta staterna i spetsen
samt att det är nödvändigt att sätta tillit till
det socialistiska lägrets växande styrka, till den revolutionära
kamp som förs av proletariatet och det arbetande folket i alla
länder, till de undertryckta nationernas befrielsekamp, till alla
fredsälskande folks och nationers kamp och till den breda enhetsfronten
mot den amerikanska imperialismen och dess lakejer.
Denna vår linje står i överensstämmelse
med den för alla kommunistiska partier gemensamma linje som nedlagts
i 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande.
Med denna linje är det möjligt att oavbrutet
höja folkets politiska medvetenhet och utvidga kampen för
världsfreden i rätt riktning.
Med denna linje är det möjligt att oavbrutet
stärka världsfredens krafter, i vilka det socialistiska lägret
utgör kärnan, och att slå emot och försvaga de
imperialistiska krigskrafterna.
Med denna linje är det möjligt att ständigt
utvidga folkens revolutioner och fjättra imperialismen.
Med denna linje är det möjligt att ta med
i beräkningarna alla tillgängliga faktorer, även motsättningarna
mellan den amerikanska imperialismen och de övriga imperialistiska
makterna, och att i största möjliga utsträckning isolera
den amerikanska imperialismen.
Med denna linje är det möjligt att krossa
den kärnvapenutpressning som den amerikanska imperialismen bedriver
och att omintetgöra dess plan på att sätta i gång
ett nytt världskrig.
Detta är den linje på vilken folken i alla
länder kan vinna seger både i revolutionen och i kampen för
världsfreden. Den är den säkra och effektiva vägen
till världsfredens försvar.
Men den linje som SUKP:s ledare följer står
i diametral motsättning till vår linje, till alla marxist-leninisters
och revolutionärers gemensamma linje.
SUKP:s ledare riktar udden i sin kamp inte mot världsfredens
fiende utan mot det socialistiska lägret, och därigenom försvagar
och underminerar de själva den kärnstyrka som försvarar
världsfreden.
De använder kärnvapenutpressning för
att skrämma folken i de socialistiska länderna och för
att förbjuda dem att stödja de undertryckta folkens och nationernas
revolutionära kamp och hjälper sålunda den amerikanska
imperialismen att isolera det socialistiska lägret och de undertryckta
folkens revolutioner.
De använder kärnvapenutpressning för
att skrämma de undertryckta folken och nationerna och för
att förbjuda dem att göra revolution, och de samarbetar med
den amerikanska imperialismen om att släcka revolutionens "gnistor"
och sätter därmed denna imperialism i stånd att fritt
genomföra sin aggressions- och krigspolitik inom det område
som ligger mellan Förenta staterna och det socialistiska lägret.
De skrämmer också Förenta staternas
allierade och förbjuder dem att kämpa emot den kontroll som
dessa påtvingat dem och hjälper sålunda den amerikanska
imperialismen att förslava dessa länder och befästa sin
position.
Genom denna handlingslinje har SUKP:s ledare helt
och hållet uppgivit kampen emot imperialismens aggressions- och
krigspolitik.
Denna handlingslinje förnekar enhetsfronten mot
den amerikanska imperialismen och dess lakejer till världsfredens
försvar.
Den försöker att tvinga, inte världsfredens
ärkefiende, utan fredskrafterna in i största möjliga
isolering.
Den betyder likvidering av kampuppgifterna för
världsfredens försvar.
Den är en linje som tjänar den amerikanska
imperialismens "globala strategi".
Den är inte en väg till världsfred
utan en väg som leder till ökad krigsfara och till krig.
Världen är i dag inte längre vad den
var omedelbart före andra världskrigets utbrott. Det finns
ett mäktigt socialistiskt läger. Den nationella befrielserörelsen
i Asien, Afrika och Latinamerika sveper framåt. Den politiska
medvetenheten hos världens folk har höjts avsevärt. De
revolutionära folkens styrka har stegrats kraftigt. Folken i Sovjetunionen,
i det socialistiska lägret och i hela världen kommer aldrig
att tillåta att deras öden bestäms av de imperialistiska
krigskrafterna och dessas trumpetare.
Imperialisternas och reaktionärernas aggressions-
och krigsföretag lär världens folk att steg för
steg höja sin politiska medvetenhet. Den samhälleliga praktiken
är det enda kriteriet på sanningen. Vi är övertygade
om att många människor som nu har felaktiga åsikter
i frågan om krig och fred, kommer att ändra uppfattning som
ett resultat av den undervisning de får av imperialisterna och
reaktionärerna. Vi har stora förhoppningar på den punkten.
Vi tror fullt och fast att kommunisterna och folken
i världen med säkerhet kommer att krossa den imperialistiska
planen på att sätta i gång ett nytt världskrig
och kommer att trygga världsfreden förutsatt att de avslöjar
de imperialistiska bedrägerierna, genomskådar de revisionistiska
lögnerna och tar på sig uppgiften att försvara världsfreden.
NOTER
[1].
N. S. Chrusjtjov: Brev till J.F. Kennedy 27 oktober 1962.[TILLBAKA]
[2].
Nyårshälsning från N.S. Chrusjtjov och L.I. Brezjnev
till J.F. Kennedy, Izvestia 3 januari 1963.[TILLBAKA]
[3].
J. F. Kennedy: Tal vid ceremonin på veteranernas åttaårsdag
11 november 1961.[TILLBAKA]
[4].
J. F. Kennedy: Tal vid Demokratiska partiets stödbankett 30 oktober
1963.[TILLBAKA]
[5].
R.S. MacNamara: Uttalande inför amerikanska representanthusets
försvarsutskott 30 januari 1963.[TILLBAKA]
[6].
Öppet brev från Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté
till alla parti organisationer, till alla Sovjetunionens kommunister,
14 juli 1963.[TILLBAKA]
[7].
Öppet brev från Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté
till alla parti organisationer, till alla Sovjetunionens kommunister,
14 juli 1963.[TILLBAKA]
[8].
N.S. Chrusjtjov: Tal i radio och TV 15 juni 1961.[TILLBAKA]
[9].
"När sunda förnuftet gått förlorat",
Pravda 16 augusti 1963.[TILLBAKA]
[10].
N.S. Chrusjtjov: Intervju för amerikanske korrespondenten C.L.
Sultzberger 5 september 1961, Pravda 10 september 1961.[TILLBAKA]
[11].
"Den internationella kommunistiska rörelsens allmänna
linje och de kinesiska ledarnas söndrings- plattform", artikel
av ledaravdelningen vid Kommunist, Moskva, nr 14/ 1963.[TILLBAKA]
[12].
N. S. Chrusjtjov: Rapport till SSSR:s Högsta sovjets session, januari
1960.[TILLBAKA]
[13].
Samma.[TILLBAKA]
[14].
N.S. Chrusjtjov: tal vid möte med representanter för broderpartierna
i Bukarest 24 juni 1960.[TILLBAKA]
|
